Läser på Alex Schulmans blogg om
mobiltelefonnostalgi. Det gör mig varm i kroppen, för finns det någon ägodel man håller varmare om hjärtat? När man får en splitterny, sakta drar av plasten vilket medför en sån otrolig känsla (en gång lät jag min kompis Aida dra av plasten, det var inte för att jag var hemskt snäll utan för att jag råkade säga ja istället för i helvete heller när hon frågade och när jag insåg mitt misstag var det försent); att installera, lägga in nummer, välja bort de man aldrig ringer och sen bara bekanta sig i timtal. När mamma ropar "maten är klar!" säger man "mmm" när man helt hänfört ställer in tidzonen. Det är härligt.
Min första telefon fick jag när jag fyllde 14. En 3210. Den såg ut lite som en fot och jag köpte ett döläckert genomskinligt lila skal med tillhörande ljusblå knappar i Stockholm. Man såg hela maskineriet på baksidan och man kunde som max ha 14 sms. Man sparade de bästa. Min andra var en 3310 - tidernas bästa telefon. Den hade "3D-snake" och till den hade jag ett silvrigt skal varannan dag och varannan dag ett med Hello Kitty på. Den blev tyvärr snodd och när jag försöker komma ihåg efterföljande telefoner blir det genast snurrigt.
Totalt tror jag att jag fått fem - FEM - telefoner stulna i mitt liv, ganska många va? Två har jag tappat i diskhon respektive toaletten. Den som kom efter den fadäsen var min helt fantastiska Ericsson Crystal-nånting. Med tanke på livslängden leksakerna har nu för tiden får man ge den kredd ändå. Som ni förstår är jag inte den mest försiktiga, men den här höll bannemej i tre långa år. I slutet övade jag fram en speciell teknik för smsande och ringande. Nu har jag en iPhone och jag kommer aldrig byta känns det som (förutom den dagen då det kommer en hologram-telefon som inte kan tappas eller bli stulen (!!!!) och dessutom frambringa personen jag ringer LIVE).
